Alla var förvisso inte verksamma samma år, men med ett 30-tal kaféer samtidigt gjorde Hudiksvall väl skäl för det epitetet. Torsdagskvällen den 8 oktober fick systrarna med fotonas hjälp göra en rundvandring genom staden och kunde konstatera att kaféerna låg tätt i kvarteren.Ersson gav i sin presentation en del förklaringar till det stora antalet ”fik”. Priserna var relativt låga, även mindre bemedlade kunde ha råd unna sig en kopp kaffe med bulle för några ören. Före TV:s inträde i hemmen hade man här en samlingsplats av social betydelse, fick höra nyheter och träffa folk.

Varje kafé hade sin givna kategori av gäster. Idrottsföreningarna hade då för tiden inga egna klubblokaler - men träffades helt enkelt på ”sitt” fik, abonnerade ett rum för sina möten och betalade med kaffedrickande. Arbetsplatserna i stan hade inga personalrum, många gånger sprang servitriserna dit med kaffekorgen, om inte arbetarna kom till sitt stamlokus. Ungdomarna, motorburna eller studenter, hade sina olika favoritställen. Från landsbygden kom byborna till ”sina” kaféer i väntan på bussen hem.
Den här tiden gick Riks 13 rakt genom staden, från söder, förbi kyrkan, ner längs Storgatan, svängde vi Automathuset och rakt norrut på Västra Tullgatan. Några parkeringsbekymmer hade man inte, P-böter existerade inte, vilket också lättare drog folk till kaféerna.
Med 60-talet kom så nedgången för kaféerna. Folk drack sitt kaffe hemma ur sin TV-kanna, alla hade egen bil och E4 hade ny sträckning. År 2001 fanns bara 1 kafé i Hudiksvall, men nu har trenden vänt något uppåt igen.
Under visningen hördes många skratt och igenkännande kommentarer över numera rivna fastigheter. Det 60-talet systrarna fick uppleva en nostalgi-kick med glimtar från en svunnen tid. Allt mycket uppskattat och herrar Ersson och Skoglund tackades med blommor och varma applåder.

Text: ExCM Åsa Scandurra
Bild: PS Mona Persson