Under kvällens måltid fick vi lyssna till en göteborgsförfattare med mångfacetterad verksamhet. Poesi, sagor, kåserier, scenpjäser, TV-dramatik mm har han ägnat sig åt. Han berättade att han gjort den erfarenheten att allteftersom åren går får minnen från barndomen allt större plats i vårt medvetande, snörika vintrar, snöröjningens gubbar, lodjursspår i snön. Om detta kåserade han humoristiskt och värmande. Om stackars mormor som av sitt barnbarn fick två matskedar salt i sin öppna mun i tron att hennes åderförkalkning därmed skulle hävas. Ja, kärlek och omtanke tar sig många uttryck.

Jag tror att vi alla uppskattade hans kåserade om barns tankar och funderingar om kärlek, ja om livet och att vi lämnade logen med många tänkvärda ord i våra hjärtan. Tack!