REBECKALOGE NR 61 MARGARETA BUREA
Söndagen den 9 oktober 1983 invigdes 15 kvinnor från Leksand i Rebeckalogen  nr 14 Barbro Stigsdotter i Borlänge. Strävan var att få en egen loge i Leksand. Det var en extra högtidsloge och det blev det första av oändligt mycket som moderlogen gav. Tiden i R14 var mycket lärorik och Leksandssystrarna svetsades samman genom alla resorna som företogs mellan Leksand och Borlänge. Hela tiden fanns drömmen om att få en egen loge i Leksand – så snabbt som möjligt.
I september 1985 sändes en petition till dåvarande Storsire Dag Valén om önskan att få konstituera en Rebeckaförening med namnet Margareta Buréa (mera känd som ”Stormor i Dalom”). Konstitueringen skedde den 19 oktober 1985 av dåvarande DDSS (Distriksdebuterade Storsire Nils Kindberg, Gävle - då tillhörande disktriktet).
Det blev ett arbete som förening och flera systrar från Leksand och Rättvik invigdes i R14. Ett år senare hade antalet systrar uppnåtts för att det skulle gå att klara en egen loge. Allt gick fort, men har man föresatt sig något och är eniga så får man försöka att med alla medel driva igenom tanken! Nu blev det bråttom; startkapital ordnades genom gåvor, lotterier, enkla fester och sammankomster.
Åtta systrar, ”petitionärer” (Britt Backlund, Ulla Ceder, Gunnel Fändriks, Gunilla Hansson, Pia Hjärp, Britt Jansson, Elsa Lindén och Berit Lysén) skrev under petitionen till Storsiren den 8 oktober 1986 om att få instituera Rebeckalogen Margareta Buréa redan under våren 1987. Logen fick nr 61 och institueringsdag fastställdes till den 16 maj.
Det blev mycket arbete med iordningsställandet av all rekvisita, ta fram förslag till emblemet – som skulle godkännas, fördelning av ämbeten och inlärning av ritualer. Alla lade ner ett idogt arbete med anskaffning, sömnad och planering.
Storsire Dag Valén kom till Leksand för att instituera logen. Dåvarande ÖM i L122 Siljansbygd Åke Lundström hälsade välkommen som ”sambor”. Ett samboförhållande som fungerar – det finns områden som kan förbättras med ömsesidigt respekt. Vid detta högtidliga tillfälle mottogs Fribrevet.
Vid institueringen framförde Musikdirektör Anton Lööv i brödralogen ett för tillfället komponerat stycke, vilket sedan framförts vid jubileer o dyl.
Logens valda ämbetsmän installerades; ÖM Gunilla Hansson, UM Ulla Ceder, CM Gunnel Fändriks, PS Britt Backlund, FS Inger Brolin, K Elly Jansson och SKM Britt Jansson. Syster Elsa Lindén tjänstgjorde på XÖM-platsen.
Dagen efter, söndagen den 17 maj hölls reception i invigningsgraden för 17 nya systrar, 9 på förmiddagen och 8 efter lunch.
Det var starten för Rebeckalogen nr 61 Margareta Buréa.

Margareta Burea levde åren 1594 - 1657. Hon var dotter till prosten Johannes Laurentii  Saebrosynthius Bure och hans hustru Anna Segersdotter  i Säbrå,  i Ångermanland. Margaretas fullständiga namn som ogift var Margareta Hansdotter Zäbråzynthia Burea. Margareta blev som sextonåring bortgift med den mäktige fyrtio år äldre  Leksandsprosten Elaus Terserus, som var en hövding av stora mått; höglärd och konungens och biskopens främste man i Österdalarna, medlare i många kritiska situationer, kontraktets representant vid flera riksdagar och en talangfull skribent. Till denna dynamiska miljö kom Margareta, ung, intelligent och öppen för intryck. Hon lyssnade till herrarnas lärda samtal, tog del av kvinnornas erfarenheter, engagerade sig för sina medmänniskor. Hon växte i kunskap och styrka. Efter makens död 1617 gifte hon om sig med efterträdaren till kyrkoherdetjänsten, prosten Uno Troilius, även han en mycket lärd man, men i övrigt mycket olik sin företrädare. Politik intresserade honom inte alls, pastoratet gav arbete mer än nog. Han var en god ekonom och blev också en märkesman som folkuppfostrare. I all sitt nit fick han i Margareta en älskad hustru vid sin sida. Hon medförde i det äktenskapet inte mindre än elva barn  tre egna och åtta från Elaus Terserus första äktenskap. Med Uno Triolius fick hon elva barn tillsammans tjugotvå barn  som växte upp i Leksands prostgård. Det var ett stort hushåll som Margareta förestod att sköta och tänka på. Hon blev bikt- och tröstemor åt många människor när nöd och sorg och död gästade de många hemmen i trakten. Hon förstod att sköta sitt stora hus så att hon alltid hade något att ge dem som stod både bröd- och rådlösa. Margareta Burea var en märklig kvinna, som kunde vara stark, men mild ändå. Det var tider av nödår och bark maldes i brödet. Många misströstande kom till Mor Margareta och knotade bittert. Hade hon då inget kvar att dela med sig av, lärde hon dem ett nytt sätt; att blanda mera bark och lav i brödet. Hon var den vars vilja till hopp och uthållighet bar det ?sviktande? folket genom prövningsåren. Så blev hon ett föredöme för andra i allt och hon aktades högt av hög som låg, så att ryktet om henne gick ut över hela Dalarna. Det talades om henne som Margareta Burea eller Prostinnan i Leksand. I folkmun kallades hon Stormor i Dalom. Ingen visste vem som först gav henne detta namn  om hon fått det därför att aldrig en tiggare gått ohjälpt från henne eller för sin stora gästfrihet eller för ståt och växande välmågas skull eller på grund av duglighet och driftighet. Ett ärenamn var det  känt även i avlägsna socknar. Vid Margaretas bortgång var det därför många, många som djupt sörjde henne. Det har berättats från den tiden att prosten Rudbeckius reste ända från Falun till Leksand för att närvara vid Margaretas begravning. Hela vägen han färdades var fylld av allmoge som vandrade norrut. Prosten förundrade sig över att kvinnorna bar sorgdräkt och männen hade sina varma kyrkrockar på, som sommarsolens hetta låg över slätten. Alla såg allvarsamma ut och talade föga. Ännu mer förundrade sig prosten när alla tågade förbi kyrkan i Gagnef och vandrade vidare. Då frågade han en ung man vad som var på färde. Mannen såg förvånat på prosten och svarade att han skulle till Leksand för Stormor i Dalom skulle begravas dagen därpå. Prosten frågade om mannen känt henne då hon ju bott i en annan socken. Mannen svarade: Under nödåren för åtta år sedan när jag var pojke och måste gå bort att tigga enär far stupat i Tyskland, gav hon mig bröd och stadde mig som dräng tills det vart bättre tider och jag kunde ta upp ödeshemmanet igen. Prosten undrade om allt det övriga folket hade samma ärende och om Stormor mättat var och en och en gammal kvinna svarade .Många har hon hjälpt och många har ärat henne, men hur många det är  syns först idag. Margareta Burea syns oss vara ett gott föredöme som en sann Rebecka och som under sin levnad verkat i VÄNSKAP KÄRLEK SANNING