Folke Bernadotte
Historik

Logen Nr 121 Folke Bernadottes födelse

Nio bröder från Logen nr 6 Holmia träffades måndagen den 20 december 1948 i Manufakturistföreningens lokaler för att diskutera bildandet av en ny Odd Fellow loge.
Det var bröderna Carl Ek och Gustav Grimer som kommit på idén att ställa sig i spetsen för en ny loge. Holmia var en av de största logerna i Stockholm med över 300 medlemmar, varför en viss åderlåtning var önskvärd. Carl Ek som valdes till ordförande för mötet, förklarade att han fått Storsirens tillstånd att bilda en Odd Fellow-förening i syfte att grunda en ny loge. Föreningens namn blev Valhall.

Stig Carlens som blev finanssekreterare i föreningen, redogjorde i minnesskriften till logens 25-årsjubileum för de motiv som fanns för att bilda en ny loge och skrev bl.a. att vi tillhör en ideell Orden, vars berättigande aldrig kan diskuteras, när vi väl satt oss in i och anammat dess mål, men vad vi kan och också gjort är att ibland ifrågasätta dess utformning och framtid. Det skall poängteras att Orden är uppbyggd på medlemmarna och dessa har sina mänskliga begränsningar, vilket ofta leder till felaktiga omdömen, misstro och avundsjuka.

Det är så lätt att angripa Orden och logen, när enligt vårt förmenande okloka beslut fattas, olämpliga val förrättas och enskilda bröders handlande och motiv ifrågasättes. Vi måste då alltid komma ihåg att detta är vår personliga uppfattning, som i många fall kan vara felaktig. Vi äger inte den gudomliga gåvan att alltid rättvist bedöma våra medagerande. På ryktets vingar bärs omdömena ut i allt vidare kretsar till förfång för enskilda bröder och helheten. En sammanblandning av logebröders enskilda affärer och mellanhavanden med dessa bröders handlande inom loge och Orden leder lätt till konflikter, tyvärr.

Detta gav redan i begynnelsen logebildningen svårigheter. I en stor loge har genom åren de äldre bröderna sammansvetsats till en enhet, som det kan vara svårt att omedelbart bli upptagen i, och detta gör att yngre bröder och nyinvigda har svårt att känna sig hemma i logen och i en känsla av bristande trivsel grips de lätt av entusiasm för tankarna på en ny och egen loge, där de bland mera jämnåriga får chansen att spela en avgörande roll. Så var i många fall förhållandet i Holmialogen enligt brödernas egna uttalanden. Givetvis fanns det också bröder i moderlogen som trivdes i denna, men som ändå av olika skäl tilltalades av tanken på den nya logen. Motivet till att äldre Holmiabröder gick över torde vara att Holmia var en av de största och ej skulle ta skada av en åderlåtning eller möjligheten att det inre spelet gått dem emot och de inte längre där kunde ge uttryck åt sin inneboende ledar- och skaparkraft. Äventyret lockade och de grep tillfället i flykten. Sådant sågs inte alltid med blida ögon, men det resta motståndet sammanfogade oss, som tagit det avgörande steget och drev oss ytterligare framåt.
Så långt Stig Carlens.

Av detta drar man slutsatsen att det var en hel del meningsskiljaktigheter och starka viljor hos sådana som Carl Ek och Stig Carlens som låg bakom utbrytningen i Holmia.

Medan en stadgekommitté utarbetade den blivande logens enskilda stadgar, pågick ivriga rekryteringssträvanden för att genom nyanslutning komma upp till det antal bröder som var oundgängligen nödvändiga för logebildning, men samtidigt pågick bearbetning från moderlogen att kvarstå i denna. Detta ledde till en successiv nyanslutning, men även till begäran om avgång. Det var i synnerhet något äldre Holmiabröder som tvekade och lät sig övertalas att kvarstå i sin gamla loge, men de yngre bröderna var av olika anledningar mer fasta i sin tilltro till en ny loge i Stockholm. Det gällde också att söka upp de speciella krafter som fordrades, och sålunda meddelade broder Akke Lundquist att hovkapellmästaren Sixten Ehrling förklarat sig villig att gå in i den nya logen och bli dess organist, något som emellertid aldrig blev fallet.

Vid ett sammanträde den 28 februari 1949 enades man om att logen skulle heta Prins Carl Gustaf, och broder Lundquist åtog sig att undersöka hos hovet att hinder för detta namn inte förelåg.

Emellertid uppstod hinder på vägen och det visade sig att Storsiren Ernst Höijer var kritisk mot både ett par av de bröder som ville bilda den nya logen och mot det sätt vilket namnfrågan skötts. Stig Carlens fick ryktesvis höra att man på en middag med ordensbröder hade nämnt att en ny loge var under bildande i Stockholm, men att denna aldrig skulle bli av. En av gästerna skulle ha erfarit att Storsiren aldrig skulle erkänna och godta de bröder som ställt sig i ledningen.

Detta resulterade i att Stig Carlens och Henning Orlando grep tjuren vid hornen och begärde företräde hos Storsiren. Så skedde, och Storsiren tog tillsammans med Distriktdeputerade storsiren Ivar Dahlgren och Storskattmästaren Carl Lönnquist emot dem, och de fick sina farhågor bekräftade. Utan att ange skäl sade Storsiren sig inte kunna godta de två initiativtagarna såsom ledare av föreningen och dess vidare arbete, och efter diskussionen framförde Stig Carlens en anhållan till broder Dahlgren att han för att rädda saken i varje fall pro forma skulle ställa sig i spetsen. Storsiren godtog detta förslag, och broder Dahlgren förklarade sig villig att med sitt namn hjälpa till. Hans tid medgav inte något mer aktivt arbete.

Så kom det intressanta avsnittet, då logen fick sitt namn. Namnfrågan hade varit irriterande för Storsiren, så den var nog så känslig. Stig Carlens kunde inte erinra sig om det var en felsägning från hans sida eller om Storsiren hörde fel, men plötsligt under diskussionen sade denne: ”Folke Bernadotte” - det är ett utmärkt namn. Den mannen har utfört en bestående humanitär insats och till och med givit sitt liv under utövande av detta sitt kall. Det är en heder för Orden att hugfästa hans minne. Ni måste emellertid nu gå de rätta vägarna och hos hovet och grevinnan Estelle Bernadotte anhålla om tillstånd. Trogen sitt löfte infann sig Ivar Dahlgren vid föreningens nästa sammanträde, den 23 september 1949, och önskade blivande logen framgång. Antalet medlemmar var nu ca 22, inklusive några intresserade blivande bröder och flera äldre bröder från andra loger. Av de senare, väsentliga för den av Storsiren efterlysta ordenserfarenheten, kan nämnas Bernhard Swedbrink från Logen nr 10 Viktor Rydberg, Uno Wenström från Logen nr 26 Blekinge och Helge Forsslund från Logen nr 61 Karlavagnen.

Vid sammanträde den 28 oktober meddelades att logen skulle få nummer 121. Vidare meddelades att Exövermästare Tor Irstam från Logen nr 4 John Ericsson sökt inträde, vilket var väsentligt för besättande av den nya logens befattning som tjänstgörande Exövermästare. Ordföranden Carl Ek hade vidtagit de åtgärder som erfordrades för logens instituering, såsom skrivelse till Storsiren med formell anhållan om instituering, överenskommelse med GFU om sammanträdesdagar och institueringsdagar etc.

De bröder som inlämnat petitionen om fribrev för en ny loge var Carl Ek, Sten Ahlsell, Stig Carlens, Hans Anker Holst, Akke Lundquist, Henning Orlando, Eric Näsström, och Hans Torsler, som alltså skulle komma att gälla som logens stiftare.

Vid sammanträdet den 25 november fastslogs att den stora dagen skulle bli den 28 januari 1950 och företogs val av den kommande första ämbetsmannauppsättningen.

Vid föreningens sista sammanträde den 3 januari 1950 meddelades att familjen Bernadotte med nöje givit sitt samtycke till att den nya Odd Fellow-logen må bära namnet Folke Bernadotte och att Storsiren bekräftat att logens nummer blir 121 I. O. O. F. av Sverige. Slutligen antogs med acklamation ett av Henning Orlando utarbetat förslag till logesigill.

På förverkligandets dag lördagen den 28 januari 1950 öppnades institueringsloge av Storsiren Ernst Höijer. Övriga storämbetsmän var Storsekreteraren Magnus Bergholz, Storskattmästaren Karl Lönnquist, Förste deputerade storsiren Robert Hybinette, som fungerade som Storkaplan, och Distriktsdeputerade storsiren Ivar Dahlgren som fungerade som Stormarskalk. Ovannämnda åtta stiftande bröder avlade försäkringar och löften och mottog ur Storsirens hand det utfärdade Fribrevet, varpå han proklamerade en ny loge av Odd Fellow-orden konstituerad, vars nummer skall vara 121 och hälsas med namnet Folke Bernadotte.

Logen nr 121 Folke Bernadotte öppnades därpå till sitt första arbetssammanträde i III: e graden under Storsirens ledning. Logens enskilda stadgar och sigill antogs och stadfästes av Storsiren. Från Logen nr 6 Holmia hade 24 bröder ansökt om inträde i den nya logen. Tillsammans med fem bröder från andra loger balloterades dessa och förklarades intagna. Ansökningar om inträde i Orden och Logen förelåg från 19 personer, som balloterades och efter genomgången ceremoni och avlagda löften upptogs i logen. Nomination och val av ämbetsmän företogs, varpå installation skedde av valda och utnämnda ämbetsmän.

Storsiren överlämnade så klubban till logens nyblivne Övermästare Carl Ek, som bekräftade dagens invigningar och beslut med de tre klubbslagen med följande yttrande: ”På broder Installators uppmaning klubbfäster jag dagens beslut i Vänskap - i Kärlek - i Sanning, och uttalar min innerliga förhoppning att Logen nr 121 Folke Bernadotte må bli en fast och hållbar länk i logekedjan, att inom logen alltid må råda förtroende och tillit bröderna emellan och att falskhet och förtal må vara för alltid bannlysta.”

Brödernas drömmar hade sålunda efter mycket om och men förverkligats och en grund lagts på vilken de kunde bygga vidare. Bröderna var fulla av entusiasm och förslagsvilja, vilket tog sig uttryck i osedvanligt livliga diskussioner med uppslag i massor, där ofta de mer erfarna bröderna fick sätta stopp under åberopande av Allmän lag för Brödraloger och Logen Enskilda Stadgar. I stort sett var sämjan god, och de många diskussionsantagonisterna tömde sedan i bästa samförstånd en bägare i klubben. Från börja utskilde sig vissa bröder såsom idoga debattörer, och tyvärr var det så att det nästan alltid var samma bröder som höll låda, under det att de andras synpunkter oftast inte blev kända, annat än under slutna val o d. Alla drog sitt strå till stacken, antingen genom vältalighet eller genom tyst instämmande.

Ovanstående artikel är från Logen nr 121 Folke Bernadotte Jubileumsskrift vid firandet av 50-årsjubileet. Undertecknad Brr Stig Carlens och Lars C Stolt